bellioso

Jag vill gärna ha ett barn till. Jag suktar, längtar och drömmer om en liten bebis att snusa på, som ligger och sover på min tjocka mamma-mage och som tittar på världen med stora ögon. Lars vill absolut inte ha en bebis till. Han säger -Inte nu! men han menar -Jag vill aldrig i helvete ha en unge till, basta! Han tycker, av någon outgrundlig anledning, att det är SÅ jobbigt med bebisar och att våra barn är mkt krävande. Jag förstår inte riktigt hur han kan tycka det, för under första året har jag varit den som har tagit absolut mest ansvar för barnen. Speciellt Viktor, honom har Lar först nu knutit bra kontakt med kan jag känna. Nu är de bästisar, Viktor är en riktig pappagris som vrålar efter sin kära far så fort han är utom synhåll. Men när han var bebbe så var det jag som gällde, och jag ställde heller inga krav på att det inte skulle vara så.
När Tilda var bebis jobbade ju Lars jättemycket, första sommaren var han borta jämt kändes det som. Han har alltid hjälpt till mkt med ungarna, så  mkt han har kunnat och fått (jo, jag erkänner, jag är ett kontrollfreak när det kommer till mina precious darlings). Tydligen var det för mkt.
Jag inser ju också att det just nu passar extremt dåligt, rent ekonomiskt, men det känns väldigt hemskt och otroligt sorgligt att jag förmodligen aldrig kommer få hålla en nyfödd i mina armar igen. Inte en alldeles färsk liten människa som just har sett världen för första gången. Den känslan är helt obetalbar och går inte att jämföra med något.