bellioso

Vissa dagar, oftast på kvällen faktiskt, så bubblar min kärlek till mina barn över. Jag blir helt uppfylld av hur stort det är att jag och Lars har lyckats skapa två små helt perfekta minimänniskor. Jag vill bara ta dem båda två och knyckla ihop till två fluffiga bollar som jag kan krama och pussa helt ohejdat, utan små händer som trycker undan och bort, utan kvävda protester och sura miner. De är båda två ganska gosiga, men de vill inte pussas precis lika ofta som jag, och det är ett stort problem i vår relation. Mest för dem, så länge jag är större och starkare. De två fyller mitt liv, min kropp och min själ med total lycka. Givetvis gör de mig helt galen och förbannad väldigt ofta, men den där kärleken...den är så himla stor och stark och ibland t om  lite betungande tycker jag. Det är otroligt vanskligt att älska någon så mkt, för det innebär att man parallellt med den här kärleken alltid lever med en skräck att ngt ska hända dem.
För egen del så betyder det inte att jag har blivit en överbeskyddande hönsmamma, tvärtom, men jag kan få riktiga panikatacker ibland när jag tänker på allt som kan och ska hända dem. De kan bli överkörda av en bil, de kan bli sjuka och dö, de kan börja knarka och försvinna, de kan bli kidnappade av ett psyko etc. Men jag oroar mig också för att de en dag kommer få sina små hjärtan krossade, de kommer känna sig ensamma, de kommer känna sig vilsna, de kommer gråta av längtan, de kommer få problem som inte jag kan hjälpa dem med. Det känns förjävligt, men det är ju så livet ser ut. Jag önskar att jag hade förmågan att njuta mer av nuet istället för att oro mig för sånt här, men det går inte. När jag går upp till dem på kvällen och studerar dem när de ligger i sina små sängar och snusar så fridfullt som bara barn kan göra, så kan jag sällan låta bli att fälla en liten tår för att det inte kommer vara såhär föralltid. Visst är det larvigt? Jag är en tönt.