Härrrrliga helg!
Det har varit en av de där sällsynta lyckade helgerna. Ja, det lät ju inte så positivt, men faktum är att om/när jag och Lars bråkar så BRUKAR det bli under helgen. Min teori är att det handlar om att i vardagsstressen mellan jobb/dagis/träning/matlagning/barnbadning och läggning så hinner vi inte bråka, även om det kanske är läge. När helgen kommer så har man tiden och orken, då brakar det lös. Men inte den här helgen alltså. I lördags stack vi ut i skogen hela familjen för att leta svamp och skatter, vi hittade inget av dem. Men vi såg många stora och feta skogssniglar (en del vita, de såg fruktansvärt äckliga ut!!), en fin skalbagge och en liten söt groda. Barnen gillade det (Tilda fick ett surhetsanfall såklart, men överlag så tyckte de att det var toppen).
På eftermiddagen gick vi ut i trädgården och röjde upp. Jag tog tag i rabatten utanför matrumsfönstret, tog bort ogäs och lite oönskade blommor. Tilda och Viktor hjälpte mig, och de var riktigt duktiga. Sen fick jag dem att plocka äpplen eftersom Lars skulle klippa gräset. Nu ser trädgården OK ut, inte vacker, men OK.
Jag har så svårt för en vildvuxen trädgård. Jag vill inte fixa den själv, det har jag inte intresse för, men jag hatar verkligen när den bara förfaller. Då ser vårt hus ut som ett spökhus. Bu!
På eftermiddagen gick vi ut i trädgården och röjde upp. Jag tog tag i rabatten utanför matrumsfönstret, tog bort ogäs och lite oönskade blommor. Tilda och Viktor hjälpte mig, och de var riktigt duktiga. Sen fick jag dem att plocka äpplen eftersom Lars skulle klippa gräset. Nu ser trädgården OK ut, inte vacker, men OK.
Jag har så svårt för en vildvuxen trädgård. Jag vill inte fixa den själv, det har jag inte intresse för, men jag hatar verkligen när den bara förfaller. Då ser vårt hus ut som ett spökhus. Bu!
Fint
Hösten är HÄR!!!
Nu är det på riktigt höst, och jag är så nöjd med det! Lars har fått upp lampa över köksbordet och fönsterbrädor, så nu har vi mysbelysning i vardagsrummet på kvällarna. HUr fantastiskt och underbart som helst. Nu längtar jag IHJÄL mig till julen, jag ska ha massor av glöggparties och annat härligt. Och fikor med massa goa kakor och bullar och teer och kaffe. Mums. Vad tjock jag kommer bli.
I övrigt; intet nytt under solen. Lars verkar ha fått ngt ryck där det liksom händer lite iaf, vilket är extremt bra. Jag saknar mina riktiga vänner, de som verkligen betyder ngt. Jag HAR vänner här, men de är så olika mig. Var på lite kräftis i lördags hos K och O, och tja... Vi satt och käkade kräftor, ingen musik eller ngt annat trevligt. De satt mest och beundrade sonen och skröt om hur underbar hunden är. Och de är ju såna hönsföräldrar, både till ungen och hunden. Viktor klev vovven på svansen, han reagerade inte ens, men K blev alldeles ifrån sig och tyckte väldigt synd om voffi. det är en skitstor Labrador, tror inte att han bryr sig så mkt om en unge kliver honom på svansen.
I övrigt; intet nytt under solen. Lars verkar ha fått ngt ryck där det liksom händer lite iaf, vilket är extremt bra. Jag saknar mina riktiga vänner, de som verkligen betyder ngt. Jag HAR vänner här, men de är så olika mig. Var på lite kräftis i lördags hos K och O, och tja... Vi satt och käkade kräftor, ingen musik eller ngt annat trevligt. De satt mest och beundrade sonen och skröt om hur underbar hunden är. Och de är ju såna hönsföräldrar, både till ungen och hunden. Viktor klev vovven på svansen, han reagerade inte ens, men K blev alldeles ifrån sig och tyckte väldigt synd om voffi. det är en skitstor Labrador, tror inte att han bryr sig så mkt om en unge kliver honom på svansen.
Tjockis 4-ever
Varför har jag så svårt för ett sunt levene? Det är ju egentligen ett helt självklart val, speciellt för ngn som är så rädd för döden som jag är. Jag BORDE ju rent logiskt fatta att ett sunt liv = ett långt liv. Men...nej det funkar inte så i min hjärna. Ok, visst, mankan ju också tänka som så att när nu livet ÄR så kort ska man leva det fullt ut och njuta av det man gillar osv. Men gör jag det så får jag bakslaget att jag ogillar mig själv så in i bänken. Svårt det där. Igår var jag ju på mitt första zumba-pass i livet och GOD vad tråkigt det var!! Eller nej, så ska jag inte säga, för hade jag kunnat stegen hade jag säker tyckt att det var kul, men istället kändes det som att jag stod och trampade på stället i 1 timme. Och det hade jag lika gärna kunnat göra hemma.
OM vi nu kommer iväg till Italien i maj, vilket jag hoppas, så kunde kanske det vara en liten milstolpe för viktnedgången? Ja, kanske. Hm. Får tänka på det där. Nu - hemgång och pussa ungarna tills de skriker.
OM vi nu kommer iväg till Italien i maj, vilket jag hoppas, så kunde kanske det vara en liten milstolpe för viktnedgången? Ja, kanske. Hm. Får tänka på det där. Nu - hemgång och pussa ungarna tills de skriker.
Jag <3 hösten = sant!
Idag när jag lämnade kidsen på dagis så var det rena rama höstkänningarna! Det var kallt och blåsigt och de fick ha långa byxor och jackor på sig. Härligt! En liten försmak på vad som komma skall. Jag märkte också igår att det verkligen blir mörkt mkt tidigare nu, vilket jag också gillar mkt. Det enda jag inte gillar med att hösten är i antågande är att vi inte har kunnat bada så mkt som vi hade velat. Det är ju det enda Tilda har tjatat om inför sommar och semester, att hon vill baaaadaaaaa!!! Och det har ju bara blivit 3 besök på stranden. Men vem vet vad augusti bär i sitt sköte, det blir kanske en riktigt varm sensommar.
Annars har ju Jeanette inbjudit till att följa med dem på deras Italien-resa i vår. Jag tror itne att Lars vill, men jag skulle gärna vilja åka ensam med Dillen, det hade varit så himla himla mysigt! Bara vi två och all tid i världen för hennes pladder och funderingar och frågor och lekar och bus och mys. Mmm, det hade varit toppen.
Annars har ju Jeanette inbjudit till att följa med dem på deras Italien-resa i vår. Jag tror itne att Lars vill, men jag skulle gärna vilja åka ensam med Dillen, det hade varit så himla himla mysigt! Bara vi två och all tid i världen för hennes pladder och funderingar och frågor och lekar och bus och mys. Mmm, det hade varit toppen.
Sardinien i Maj? Tja, kan tänkas?!
Sardinien
Alghero
Ser inte så dumt ut....
Ljusare tider?
Idag när vi gick till dagis sa Tilda -Mamma, nu är sommaren slut! Tja, man kan ju hoppas, för i ärlighetens namn så har den här sommaren verkligen sugit. Big time. Det känns lite höstigt i luften, men det är ju bara i mitten av augusti, så jga tror nog det är lite kvar av sommaren.
Livet känns inte fullt lika bäcksvart idag, jag är lite mer positiv idag och känner att vi klarar det. Vi kommer faktiskt att göra det! Idag kommer det där husföretaget och kollar på tomten, förhoppningsvis vill de ha den och kan tänka sig en relativt snabb affär. Då är vi räddade, iaf om ett tag. Jag håller tummarna för det.
Fick mail av storasyster igår där hon frågade om vi ville hänga med till Italien i Maj. Klart vi VILL, men det är ju en fråga om pengar (som vanligt). Jag tror förresten inte att Lars vill, han har ju så svårt att acceptera ngt annat än lyxboende och det skulle ju inte vara aktuellt isf. De är ju 5 stycken, så de har inte råd med det bästa, och det har ju inte vi heller. Började fundera på om jag skulle ta barnen med mig och åka utan honom, men kom inatt på en kanske ännu bättre idé, nämligen att bara jag och Tilda åkte. Det hade varit supermysigt att sticka iväg själv med henne och bara umgås och verkligen ge henen den tid som hon behöver och som hon sällan får. Det hade varit toppen, jag tror jag ska föreslå det för Lars ikväll. Naturligtvis är det inte helt utan dåligt samvete för Viktor jag smider dessa planer, men jag försöker intala mig själv att han är för liten för att förstå det orättvisa i det. Han kan få en egen solresa med mamma senare i livet, min lilla gris <3
Imorgon har Lars namnsdag, jag skulle så gärna vilja ge honom ngt fint men det har jag inte råd med. Och dessutom vet jag inte vad det skulle vara. Kanske en resa till Italien?
Livet känns inte fullt lika bäcksvart idag, jag är lite mer positiv idag och känner att vi klarar det. Vi kommer faktiskt att göra det! Idag kommer det där husföretaget och kollar på tomten, förhoppningsvis vill de ha den och kan tänka sig en relativt snabb affär. Då är vi räddade, iaf om ett tag. Jag håller tummarna för det.
Fick mail av storasyster igår där hon frågade om vi ville hänga med till Italien i Maj. Klart vi VILL, men det är ju en fråga om pengar (som vanligt). Jag tror förresten inte att Lars vill, han har ju så svårt att acceptera ngt annat än lyxboende och det skulle ju inte vara aktuellt isf. De är ju 5 stycken, så de har inte råd med det bästa, och det har ju inte vi heller. Började fundera på om jag skulle ta barnen med mig och åka utan honom, men kom inatt på en kanske ännu bättre idé, nämligen att bara jag och Tilda åkte. Det hade varit supermysigt att sticka iväg själv med henne och bara umgås och verkligen ge henen den tid som hon behöver och som hon sällan får. Det hade varit toppen, jag tror jag ska föreslå det för Lars ikväll. Naturligtvis är det inte helt utan dåligt samvete för Viktor jag smider dessa planer, men jag försöker intala mig själv att han är för liten för att förstå det orättvisa i det. Han kan få en egen solresa med mamma senare i livet, min lilla gris <3
Imorgon har Lars namnsdag, jag skulle så gärna vilja ge honom ngt fint men det har jag inte råd med. Och dessutom vet jag inte vad det skulle vara. Kanske en resa till Italien?
Fixat
Ja, nu har vi löst det mest akuta; strömmen är igång. Men det är ju väldigt mkt annat som måste lösas också, och som vanligt är jag ensam i det här. Fan.
Handlingsförlamad!!
Alltså, jag blir så fruktansvärt irriterad och sur!! Vi hade missat att betala en elfaktura, och då fick Lars en påminnelse och hot om avstängning. Vi betalade direkt, och så var det inte mer med det. Någon vecka efteråt fick han brev från ett inkassobolag om att de skulle ha 21.000 kr, annars skulle strömmen stängas av. Han sa då att det måste ju vara felaktigt, fakturan var ju betald. Han skulle ringa dem och kolla.
NU ringer han och säger att strömmen är avstängd. Ja, då får du ju ringa dem och kolla vad som har hänt!!?? -Jo, men jag har ju så ont i halsen att jag knappt kan prata... MEN VAFAAAN????!!!!! Vad EXAKT är ditt fucking problem??? HUR tänker man när man säger så??? Å, jag är så irriterad så jag dör. Det är hans och bara hans fel att vår ekonomi är helt fucked up, men han tar inget som helst ansvar för att det reds upp, han bara sover, sover och sover. Jag vet inte hur länge till jag pallar med att ha det så, hans icke befintliga ansvarskänsla. Den tar kål på mig, dne gör det. Vi har två barn, vi bor i hus för att HAN måste göra det, vi har EN inkomst för att HAN inte har kunna fixa sig ett jobb eller kunnat stanna kvar på den utbildningen som han påbörjat två gånger. Jag jobbar heltid och drar in ok med pengar, men vi har inte för att kunna betala lån, räkningar.
Nu ringde han igen. 21000 ska vi punga ut med, annars får vi ingen ström. Herre gud. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Allt känns skit.
NU ringer han och säger att strömmen är avstängd. Ja, då får du ju ringa dem och kolla vad som har hänt!!?? -Jo, men jag har ju så ont i halsen att jag knappt kan prata... MEN VAFAAAN????!!!!! Vad EXAKT är ditt fucking problem??? HUR tänker man när man säger så??? Å, jag är så irriterad så jag dör. Det är hans och bara hans fel att vår ekonomi är helt fucked up, men han tar inget som helst ansvar för att det reds upp, han bara sover, sover och sover. Jag vet inte hur länge till jag pallar med att ha det så, hans icke befintliga ansvarskänsla. Den tar kål på mig, dne gör det. Vi har två barn, vi bor i hus för att HAN måste göra det, vi har EN inkomst för att HAN inte har kunna fixa sig ett jobb eller kunnat stanna kvar på den utbildningen som han påbörjat två gånger. Jag jobbar heltid och drar in ok med pengar, men vi har inte för att kunna betala lån, räkningar.
Nu ringde han igen. 21000 ska vi punga ut med, annars får vi ingen ström. Herre gud. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Allt känns skit.
Helgångest
Jag älskar min familj över allt annat på denna jord. Men helgerna nuförtiden är inget kul. Jag har mest ångest över vad vi ska hitta på (får ju inte kostan ngt) och vad vi ska äta (får ju inte kosta ngt). Men nu är helgen över, och imorgon är det ljuvlig vardag igen. Ingen är gladare än jag!
Önskelista av livet
Jag fyller ju snart år, och tänker då passa på att önska mig följande av Livet:
* Karkaktär! En stor portion tack. Jag har ju gått ner över 7 kg, men sen gjorde jag det förbjudna. Jag tog EN godisbit, och jag var förlorad. Nu vet jag inte vad jag har gått upp, men formodligen 2-3 kg. Minst. Fuck.
* Tur i spel. Jag vill VINNA!! Det behöver absolut inte vara groteskt mkt, men tänk att bara helt oplanerat få in en hundratusen pengar på kontot, hundratusen som man inte räknat med?! Så jäkla nice. Då skulle man verkligen känna att man kan använda dem till en massa strunt, det är ändå pengar man inte skulle haft ju?
* Bättre ämnesomsättning
* Tålamod och överseende
* En talang. Vad som helst hade dugt, jag är öppen för förslag. Jag har liksom inget sådär som folk ber mig att göra, för jag är "så himla bra på det". Jo, inbakade flätor, men jag menar typ sjunga, skriva, måla etc. Sånt som gör lite skillnad.
* Karkaktär! En stor portion tack. Jag har ju gått ner över 7 kg, men sen gjorde jag det förbjudna. Jag tog EN godisbit, och jag var förlorad. Nu vet jag inte vad jag har gått upp, men formodligen 2-3 kg. Minst. Fuck.
* Tur i spel. Jag vill VINNA!! Det behöver absolut inte vara groteskt mkt, men tänk att bara helt oplanerat få in en hundratusen pengar på kontot, hundratusen som man inte räknat med?! Så jäkla nice. Då skulle man verkligen känna att man kan använda dem till en massa strunt, det är ändå pengar man inte skulle haft ju?
* Bättre ämnesomsättning
* Tålamod och överseende
* En talang. Vad som helst hade dugt, jag är öppen för förslag. Jag har liksom inget sådär som folk ber mig att göra, för jag är "så himla bra på det". Jo, inbakade flätor, men jag menar typ sjunga, skriva, måla etc. Sånt som gör lite skillnad.
Tantblomma?
Jag har blivit en sån sucker för pelargoner!! Inte alla, jag tycker verkligen fortfarande att det finns tantvarianter, men de här ljuvliga ljusrosa tycker jag mycket mycket om! Jag tänkte mig att jag har ett riktigt lantligt/romantiskt hem med vita väggar, vita gardiner och djupa fönstersmygar där mina rosa pelargoner frodas som aldrig förr. Haha, längre från verkligheten än så kan man nästan inte komma! För tillfället bor vi ju relativt nyrenoverat och därför ganska modernt, vi har inga fönstersmygar eller fönsterbrädor alls att ställa blommor i och romantiskt är nog det sista man tänker om vårt hem. Stelt och stramt kanske? Nä förresten, psykos-stökigt är nog ordet jag söker
Vem bestämmer?
Jag vill gärna ha ett barn till. Jag suktar, längtar och drömmer om en liten bebis att snusa på, som ligger och sover på min tjocka mamma-mage och som tittar på världen med stora ögon. Lars vill absolut inte ha en bebis till. Han säger -Inte nu! men han menar -Jag vill aldrig i helvete ha en unge till, basta! Han tycker, av någon outgrundlig anledning, att det är SÅ jobbigt med bebisar och att våra barn är mkt krävande. Jag förstår inte riktigt hur han kan tycka det, för under första året har jag varit den som har tagit absolut mest ansvar för barnen. Speciellt Viktor, honom har Lar först nu knutit bra kontakt med kan jag känna. Nu är de bästisar, Viktor är en riktig pappagris som vrålar efter sin kära far så fort han är utom synhåll. Men när han var bebbe så var det jag som gällde, och jag ställde heller inga krav på att det inte skulle vara så.
När Tilda var bebis jobbade ju Lars jättemycket, första sommaren var han borta jämt kändes det som. Han har alltid hjälpt till mkt med ungarna, så mkt han har kunnat och fått (jo, jag erkänner, jag är ett kontrollfreak när det kommer till mina precious darlings). Tydligen var det för mkt.
Jag inser ju också att det just nu passar extremt dåligt, rent ekonomiskt, men det känns väldigt hemskt och otroligt sorgligt att jag förmodligen aldrig kommer få hålla en nyfödd i mina armar igen. Inte en alldeles färsk liten människa som just har sett världen för första gången. Den känslan är helt obetalbar och går inte att jämföra med något.
När Tilda var bebis jobbade ju Lars jättemycket, första sommaren var han borta jämt kändes det som. Han har alltid hjälpt till mkt med ungarna, så mkt han har kunnat och fått (jo, jag erkänner, jag är ett kontrollfreak när det kommer till mina precious darlings). Tydligen var det för mkt.
Jag inser ju också att det just nu passar extremt dåligt, rent ekonomiskt, men det känns väldigt hemskt och otroligt sorgligt att jag förmodligen aldrig kommer få hålla en nyfödd i mina armar igen. Inte en alldeles färsk liten människa som just har sett världen för första gången. Den känslan är helt obetalbar och går inte att jämföra med något.
I just can´t get enough
Vissa dagar, oftast på kvällen faktiskt, så bubblar min kärlek till mina barn över. Jag blir helt uppfylld av hur stort det är att jag och Lars har lyckats skapa två små helt perfekta minimänniskor. Jag vill bara ta dem båda två och knyckla ihop till två fluffiga bollar som jag kan krama och pussa helt ohejdat, utan små händer som trycker undan och bort, utan kvävda protester och sura miner. De är båda två ganska gosiga, men de vill inte pussas precis lika ofta som jag, och det är ett stort problem i vår relation. Mest för dem, så länge jag är större och starkare. De två fyller mitt liv, min kropp och min själ med total lycka. Givetvis gör de mig helt galen och förbannad väldigt ofta, men den där kärleken...den är så himla stor och stark och ibland t om lite betungande tycker jag. Det är otroligt vanskligt att älska någon så mkt, för det innebär att man parallellt med den här kärleken alltid lever med en skräck att ngt ska hända dem.
För egen del så betyder det inte att jag har blivit en överbeskyddande hönsmamma, tvärtom, men jag kan få riktiga panikatacker ibland när jag tänker på allt som kan och ska hända dem. De kan bli överkörda av en bil, de kan bli sjuka och dö, de kan börja knarka och försvinna, de kan bli kidnappade av ett psyko etc. Men jag oroar mig också för att de en dag kommer få sina små hjärtan krossade, de kommer känna sig ensamma, de kommer känna sig vilsna, de kommer gråta av längtan, de kommer få problem som inte jag kan hjälpa dem med. Det känns förjävligt, men det är ju så livet ser ut. Jag önskar att jag hade förmågan att njuta mer av nuet istället för att oro mig för sånt här, men det går inte. När jag går upp till dem på kvällen och studerar dem när de ligger i sina små sängar och snusar så fridfullt som bara barn kan göra, så kan jag sällan låta bli att fälla en liten tår för att det inte kommer vara såhär föralltid. Visst är det larvigt? Jag är en tönt.
Provocerande
Förresten, en sak som jag finner MKT provocerande nuförtiden är ju alla dessa fjantiga statusuppdateringar på Facebook. Jag funderar skarpt på att lägga ner det där, för jag blir så himla irriterad! Det känns som att forumet ät till för att man ska göra reklam för sitt perfekta och lyckliga liv, sin underbara man/fru, sina fantastiska och välskapta barn osv osv osv. Skryt! Och jag har ju väldigt svårt att tro att alla, precis alla, är sådär äckellyckliga hela tiden? Eller är det bara jag som inte är det? Ja, så kan det ju förstås vara.
